Om natten

Jag kan inte tänka när jag är still. Det är när jag är någonstans ute i skogen eller på en 90-väg eller liknande som jag kan tänka klart. Idag kände jag bara, varför vända på samma ställe hela tiden? Jag vill ju gå hela vägen runt. Jag har inga tider att passa. Nej, nu jävlar. Och sen kom jag att tänka på mitt gamla område som jag passerade. Svängde dock aldrig in för att se om det ser ut som jag fortfarande har som bild i huvudet från det att jag var sex år.

Jag gick, tankarna flödade, vägen kändes inte ens lång, men jag såg att när jag kom där i mina "annebergskläder" så passade jag inte in i Lindome centrum. Men snart var jag ute på 90 vägen och där passar man ändå inte in så det var ju skit samma. Med green day, håkan kråkan och less than jake för fullt i öronen så gick jag raskt, jag började springa, sprang tills jag blev bländad och höll på att trilla ner på tågspåret. Living on the edge, for real. Sen övervägde jag att ta med bordet som någon hade ställt på gatan rätt upp och ner, men sprang bara förbi.

Om jag hade bott i Göteborg skulle jag nog inte kunnat låta bli att gå ut på natten och bara smyga runt, kolla vattendrag för att se om där ligger något lik, kolla när kriminella gäng gör sina tillslag. Jag älskar natten! Det finns inte många städer jag inte har vandrat runt i på natten. Eller, hur månag städer finns det i världen? Jag har smygit runt i KRK-stad, La marina(ingen stad och jag var oftast inte nykter), helsingfors(d-rak!), göteborg(lullig), london och säkert någon mer stad. Där måste jag ha täckt hela världens städer, stort sätt. Eller?