En man är fåspråkig, stark, känslokall, obekymrad, rak-på-sak, sexuellt lössläppt osv osv... Ni fattar poängen. Hur kommer då jag in i bilden? Jo, jag avskyr skvallerkärringar och har allt mer insett hur jag föredrar att arbeta/umgås med killar (med vissa undantag) då det inte blir så jäkla mycket skitsnack. Jag brottar ner småkillarna på jobbet (stark), jag ligger med vem jag vill utan att få känslor för den personen (sexuellt lössläppt, känslokall), säger vad jag vill till vem jag vill med undantag för chefer (rak-på-sak) och orkar aldrig säga ett ord för mycket utan föredrar att hålla tyst och göra det som intresserar mig mest för tillfället (fåspråkig).
Man skulle kunna beskriva mitt beteende med betydligt andra ord än de jag valde; egoistisk, narcissistisk, knäpp, slampig, ensamvarg, you name it. Bottomline is att när det kommer till kritan så är det biologiska könet fruktansvärt ointressant, det är det sociala könet som verkligen formar dig. Bete dig så som känns rätt! Jag gillar min manliga stil, det är jag! Skall jag låtsas vara någon jag inte är inför folk jag inte tycker om? Aldrig i livet, denna kvinna kommer fortsätta bete sig som en man, punkt.
Här är min typiska manliga sida: öldrickaren, trummisen, obekymrad och totalt ointresserad i killen bakom som försökte strypa mig för att få uppmärksamhet. Jag snackar hellre med en sann musikhjälte, Jess Margera.
 |
| Jess Margera & me i Köpenhamn efter CKYs gig på Lilla Vega. Jess försökte rida på min rygg hem... det gick sådär. |
 |
| Jess: You play drums? Me: Yees! Jess: Are you in a band or something? Me: No, I'm just jammin' alone.... Jess: You should really try play in a band! Me: Yeah, I want to but there's hard to find female bandmembers /.../ Jess: So who's your favorite drummer? Me: John Dolmayan from SOAD. Jess: He's a nice guy! |
