En stekt pinne och en lyckosökare påväg mot Anneberg

Mums, jag har glömt hur goda mina sönderbrända fiskpinar är och framför allt hur knapriga de är... Så nu blev det middag framför datorn igen. Shit happens

Denna tuggan smakade faktiskt pepparkaka... Undrar hur det gick till? I vilket fall så hände det två sensationer i Anneberg idag. En kompis pojkvän som tål att nämnas vid namn, Johan, brukar alltid hälsa på mig när han kör förbi och idag var inget undantag. Till historien hör att Johan inte hälsar riktigt som alla andra. Den senaste tiden har han varierat mellan:

• Köra upp bakom mig och stanna precis så nära att kofångaren inte nuddar mig för att sedan slänga sig på tutan och skrämma halvt ihjäl mig.
• Köra förbi i ungefär 100km/h och släppa händerna från ratten för att vinka frenetiskt.

Idag kom en helt ny variant. Långsamt kryper han med dagen till ära en stor svart skåpbil långsamt förbi och vänder sig och ser halvt galen ut när han nästan lika frenetiskt vinkar som i exemplet ovan.

Strax efter mötet med Johan och hans skåpbil kom sensation #2: En fullegubbe!

På avstånd såg jag hur någon vinglade fram och pratade med något i diket; Kanske letar grannen efter något? Jag kommer närmre och tror att det kan handla om ett förrymt äldre barn ifrån handikappsridskolan men inser att en 50 årig man inte kan tillhöra den kategorin. När jag är obehagligt nära och tvingas passera honom har han lagt märke till mig (DAMNIT) han frågar: Går jag åt rätt håll om jag ska till Inseros? Jag: Eh? Nej, det tror jag inte. Jag har ingen aning! Rycker på axlarna. Herregud, skönt att bli av med honom. Men NEJ, gå inte efter mig, vänd! Seså gubben, gå nu.