Yta vs. Djup

Yta vs. Djup




Är så trött på den glättiga ytan och måste få lite djup. Inte djup som många ser som en synonym till deprimerad utan jag saknar att få prata om saker som har ett värde. Saker som betyder något, saker med djup! Förstår ni?


Alla pratar om vad de gör varje dag och vad de har för kläder, hår, smink och naglar men det betyder ingenting i sig. Vad som betyder någonting har ingenting med materia att göra. Det handlar om interaktioner, möten mellan människor. I interaktioner får vi ett djup, värde att leva för. 


Att kunna kommunicera med någon på samma nivå som du själv är höjden av lycka. Vad jag menar är att dina tankar får ett slags värde när du kan dela dem med någon. Man kan i en interaktion nå exakt samförstånd. Som den där morgonen du gjorde något du aldrig har gjort förut. Klockan fyra på morgonen går du ner och sätter dig på stranden för att rensa tankarna. I det ögonblicket ser du en person på stranden och ni når exakt samförstånd. Du behöver aldrig se denna människa igen men just där och då ledde er konversation till exakt samförstånd. 


En amerikansk studie visar att människor som har färre men djupare samtal per dag är lyckligare än de som har fler men ytligare samtal per dag. (Källa har jag inte, hittade det i en tidning om hälsa som jag läste hos tandläkaren. Tidningen var från 2010.) Vad jag menar är att denna utseende och materia-hysteri leder till kortvarig lycka. Ta min blogg som exempel, ju mer obetydliga saker jag skriver om ju fler läsare. Ju längre inlägg om "luddiga" saker såsom tankar och känslor ju färre läsare. 


Slutsats:
Att tvinga mig att traggla min barndom vareviga dag skulle omöjligt göra mig till en lyckligare människa men att ha någon att dela de djupaste tankarna med gör mig däremot till det. Jag tror att det är en fin balansgång i vårt behov av yta och djup. Jag blir tillfredsställd av fler läsare men däremot blir jag inte det i längden om jag aldrig får ventilera på ett djupare plan.