Never thought I would say this

But I miss Facebook. Det är som någon man älskar sådär mycket. Kärleken blir ett hat och sen älskar man den igen och sen blir det hat osv. Ja, ni vet vad jag menar. Jag lärde mig i fredags att folk med diagnosen borderline känner en konstant tomhetskänsla. Har jag borderline? Tomhetskänsla trots ett rikt liv är väl precis vad man kan kalla detta.

Finner liksom en miljon meningar med livet och sedan rasar världen pga. detta hål. Tomt.

Saknar jag låtsaslivet på Facebook bara för att man kan inbilla sig att man är del av något stort eller för att jag verkligen bryr mig om att folk städar nakna eller är asbaked och påväg till närmsta pizzeria? Jag förstår verkligen inte. I cirkelns mitt. Alla känner apan - Apan känner ingen.

Facebook för den lyckade är ju precis den som blir "apan" alla vet vad du gör men du har ingen jävla egen koll. Vad gör du? Varför gör du som du gör? Är du bara lite som jag? Eller är du bara vilse? Svider dina ben efter rakningen? Nej, jag förstår inte varför vi oroar oss om senaste adden på Facebook när det finns så mycket annat att oroa sig för eller uppfylla vardagen med. Jag vågar vägra Facebook.

I hate you but I love you.