Bamba och Mortbrains

Undrar om jag går igenom Regressions fasen nu. Jag har börjat gilla all musik jag lyssnade på when I was fourteen and a little mortbrain. Det kan ju också bero på att man en sån här fruktansvärd lördags kväll ser typ världens sämsta musiktävling i världshistorien. Det enda som är kul är att se alla idioter som ställer upp på tramset samt hur svenskarna röstar. Sucking love eller vafan en låt hette. Den låter väl väldigt bra?

Nu sitter jag och försöker få ihop en halv sida om Freud och hans psykoanalys. Jag glömde ringa till en klasskompis också. Jag missar dejten med en norsk. Inte okej. Med tanke på ingenting så tycker jag Patrik Sjöberg är kung. Så skön är han. Han har ju visserligen rätt i att 2, 42 är bättre än 2, 40. Det är ju högre, men Stefan Holm kanske är berättigad ett länghandikapp? Korthandikapp kanske det borde kallas, vad vet jag. Han är ju nästan bara hälften så lång..!

Det är inte alltid så kul att vara så kort. Jag menar tänk dig att du är ute med en tjej som är närmre 1,90 och en kille som är 1,89 och en som är närmre 2 meter. Hur liten känner man sig inte då. Men nu är jag inte ute och behöver inte oroa mig. Jag har hittat nya favoritlåtar. La Bamba med Richie Valens och Any way you want med Journey. Jööörney som de uttalas. Svårt det där.