Vi letade upp spår 25 där Leonardo da Vinci-expressen skulle finnas men ett hinder återstod. Alla dessa jävla rulltrappor. Själv klarade jag mig nätt och jämt och då had ejag bara en liten resväska på dryga 12 kilo. Men Johanna med sin dunderklump hon höll på att skapa dagens rubrik där i rulltrapporna. Den första rulltrappan gick bra. En snäll gubbe tog upp min väska som ständigt trillade av från axeln. Andra rulltrappan fixade och trixade Johanna lite med sina väskor och det blev lite korvstoppning i slutet av trappen. Den sista och värsta rullisen där blev det kaos. Jag vet inte hur hon lyckas men detta var starten på en hel konstig dag. Precis i slutet av rulltrappan snubblar Johanna och hennes dunderklump ut i vägen för alla som skulle av från trappen, som faktiskt går ganska snabbt och orsakar väldigt mycket problem när den täpps till, och PANIK bryter ut. Jag tänkte opm jag hoppar över den och försvinner så e det i alla fall en mindre i vägen för alla italienare. Johanna piper till "mitt VIN!!!" när en gubbe i ja, någon ren reflex sparkar undan hennes väska som ligger på tvären och folk börjar trilla över den. "MITT VIIIIIIIN!" Nu kan jag inte längre hålla mig för skratt och där står vi.
Jag, Johanna och den röda väskan mitt i en trappa full av rusande människor och asgarvar. Inte Johannas vinflaskor som kanske fick sig en shake-om där, men i alla fall jag. Det löste sig och vi hittade tåget. Vi satte oss och somnade snabbt. Framme skulle vi hitta till flygplatsen som låg ett ljusår bort(om ett ljusår är väldigt långt så är det vad jag försöker beskriva här....). Den hittade vi också konstigt nog och nu började återigen raggningen mellan italienska vakter med stora gevär och de svenska retardsen.
Vi satte oss snällt och väntade och helt plötsligt så slöt även många andra svenskar och några danskar upp vid Gate 3 - Gate tres, som de sa i högtalarna. Helt plötsligt står vi i en kö till Copenhagen vilket inte alls är vad vi hade önskat och jag börjar höra hur de efterlyser Robertsson och Rosberg i högtalarna. Hm, är de oss de menar? Vi frågar tjejen där borta. HURRY UP! You are late. YOU HAVE TO PAY ATTENTION! Men herregud, ni snackar ju italienska i högtalarna, hur fan ska vi förstå?????
Asarga och fulla av hemlängtan går vi på planet och somnar bums. Vi fick någon konstig pasta grej och jag tyckte inte alls att det smakade som de skulle. Någon idiot som faktiskt åt upp den började "hosta" (läs spy) väldigt mycket och magen började sakta putta upp ens eget innehåll. Maten stannade dock där nere hela resan. Något som inte stannade där den skulle var Johannas väska, den med pengar, mobil och pass i. Den hade tydligen åkt under hennes säte och in mellan en engelsk tants fötter så helt plötsligt kommer en väska, märkligt lik den Johanna har burit runt på hela veckan fram mellan sätena. MEN HÄR E JU MIN VÄSKA!!!!!!!!!!! Va? Din väska?Vafan kom den ifrån?
Vi började asgarva åt denna konstiga dag och lättade upp stämningen med en sång: Kinamakaskogen. Den har vi ju inte hört förut......
Alla fransmän kollade snett och vi tjötta som fan på våran numera breda skånska. Väntan skulle innebära 4 timmars sittande på en tråkig flygplats med en (läs EN!) taxfree butik och tristessen var så stor att man nästan kunde ta på den. Inte nog med att den skulle vara 4 timmar den blev typ över fem timmar eftersom allting fungerade skit eller inte alls i PARIS. FUCK YOU fucking skitstad med otrevliga människor. Vi fick dock en refreshment check och de va ju de minsta man kunde begära. Jag fyllde i en blankett en fransman ville att jag skulle göra om Paris som allmän turist ort. "Have you got any plans on coming back?" FUCK NO!
Vi tänkte inte riktigt på att folk här kanske också skulle till Göteborg och fortsatte med sången och skånskan. Vi kallade folk idioter och se på den fule där borta. Men oj, var hon svensk? Shit, jag skäms ihjäl! Äntligen hemma. Det mesta är tvättat och nu ska de hängas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar