Embarrasing

Jag vet inte som är mest pinsamt, att inte kunna stava till embarasing (hur fan stavas det?) eller mina jävla grodor som hoppar ur munnen, eller faktum att jag kanske har lite tåjam...

Vilket fall så satt hon där, tanten på jobbet, på toaletten och så hör man något mummla. Jag kikar in och frågar om hon är klar. Nej, kanske inte... mummel mummel. "Kommer du?" Men herregud vad sa jag nu? Det var ju inte så jag menade, jag menade om hon var klar.

Pinsamt. Men det är sista dagen nu så "Om någon dag är jag glömd här"-Låten av Håkan Hellström fick jag tänka lite på. Han e ju skön ändå pojken. Jag skall försöka begära permission när han kommer till Liseberg för jag lovade visst en gammal klasskompis att vi skulle dit när han spelar nu snart. Får försöka fixa detta. Stackars de hängivna fansen som har flyttat till skåne och inte kan se den spelningen..! :0

Nu skall jag "dra upp täcket ända till nosen". Ah, jag älskar att citera folk. Och med tanke på det så stod jag på det nya jobbet i måndags strax innan fem då småbarnen kom och då sa den minsta... "Säg en som går i din klass" till sin äldre kompis. "Tilda" "VA?" "Går du i C?" "Ja" "Då är ni cp-störda citroner" Sedan vände hon sig om mot den lite mer fjortisaktiga, kanske-skär-mig-i-handlederna-tjejen och sa "VARFÖR har du alltid rufsigt hår?" HAHA göllunge. Man vill ju nästan ta sig ett bett i dig. Eller den lite äldre då som frenetiskt tuggade på sitt tuggummi oich frågade mig. "Jaha, ska du vara här varje dag då?" "Nja, alla dar utom en" "ÅH GUUUUD Vad bra! Man baaa står där när klockan är tre och ba guud så mkt att göööra"