Hon står på perrongen. Klockan visar tio minuter innan tåget skall gå. Hon sätter sig ner på bänken, den enda som finns på småstadens lilla perrong. Hon vet ju att tåget ändå alltid är sent. Det är inte stort där hon bor. Man vet alltid vem den som väntar bredvid är. Idag står en ny kille på perrongen lite längre bort. Skulle aldrig falla mig in, var hennes första tanke och fäste istället blicken rakt fram.
Vinden blåser hennes korkskruvar i ansiktet och hon drar envist i en lock som ständigt faller ner i ögat. Huset mitt emot har fått fönstermålningar i form av ett klassiskt fönster, som man målade när man var liten och ibland till och med lyckades få till perspektivet på. Flickan känner igen denna typ då hon själv spenderat timmar att måla och noggrant se till att få rätt djup i bilden.
Personen som målat de tre fönsterna, med ett barns skicklighet, på den flagnande gula fasaden, har tack vare höjdskillnaden fått bilderna att se hyfsat trovärdiga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar