London Dag 1

Vi satte oss på flyget ca 9-10 och resan gick smidigt. Darrell och Roberto satt bredvid VD och lyssnade på musik, och sjöng, väldigt högt. Inte så uppskattat skulle det senare komma att visa sig. När planet väl landat 1 H och 45 Min senare var det dags att ta av sig vinterjackan, det var nämligen mycket varmt i Stanstead. Skulle kanske inte ha tagit emd min vinterjackan ändå.

Med vinterjackan i famnen var det bara att bege sig mot bussen som så käckt var hyrd av Kitas Gymnasium. Bra jobbat lillmickis! Bussen var trevlig och stämningen infann sig genast men innan bussen kunde rulla iväg väntade vi på sista passageraren, Emelie. Sist men inte minst kom även hon på bussen efter att ha "väntat" på oss någon annanstans medan vi väntade på henne i bussen. Aja, nu ska inte sånna här saker förstöra resan. Nej, i med hörlurarna och hitta tonen. Darrell och Robert fortsätter att terrorisera och vad är det som händer? Lite oskyldigt flörteri bryter ut med passageraren framför.

Resan som planerades ta en timma tog dryga tre timmar och vädret har aldrig varit finare i London. Jippi, trafiken står still och musiken går på repeat. Ingen smärre hit.
Vi kommer mot förmodan fram och vad väntar där då; Ace Hotel, the anstalt from hell.

Hur i hela friden kan man kalla en trappuppgång med ojämna trappsteg täckta av heltäckningsmatta med klet i och stålrörssängar för HOTELL!? Jag bara undrar.
Väl på rummet tog jag av mig stövlarna och där gjorde jag misstag nummer ett.

1. Ta aldrig av dig skorna

Sekunden då strumporna möter heltäckningsmattan bildas något slags superklet som får dina strumpor (som är nedstoppade i stövlarna igen) att klibba fast i skosulan vid varje steg du skall komma ta resten av den dagen. YUCK!

Det var en snabb vända inne på "hotellet" och det var ju skönt i och för sig för hotellet var inte bara skabbigt det låg dessutom "noppror" på lakanen. Ska vi stå upp och sova?? Ne, nu går vi.

Jag tror vi tog tunnelbanan här för första gången och målet var Tower Hill (vilken Darrell och Robert bekantade sig lite för mycket med vilket vi kommer till i dag tre... excitig isn' it??) I Tower Hill väntade en överraskning(!), en JACK THE RIPPER tour, guidad av en lite lätt fanatisk man som londonborna tröttnat på och börjat hälla otrevliga saker över om han går för nära vissa byggnader.

Jag vet inte varför de var så emot honom, själv tyckte jag han hade bra inlevelse, men faktum var att innan guiden började som började klockan 17:00 hade vi inte ens haft tid till att äta. Vi var trötta och vrålhungriga. KFC (Kentucky fried Chicken) blev nödlösningen och har vi någonsin sett VD äta så fort? Nej, nytt rekord konstaterade hon själv glatt.

Det började bli mörkt och kallt, vi e trötta och magen värker, vilken mardröm. Jag gillar inte London.

När den guidade turen var slut skulle vi in till Piccadilly och "festa". Med festa så ingår det att sitta på Starbucks, att tokleta efter badtofflor så att man kan ta en förbannad dusch efter denna förbannade resan och att komma i skabbiga reskläder för att hamna på den ökända "Ruccola" eller "Sirocco" som den egentligen hette. Det var givetvis fullknöckat denna söndag och vi fick nästan klämma oss in (NOT). Men det var inte bara jag som var grinig och kände mig helt omotiverad eller vänta nu var det bara jag? Jag minns inte, matbrist och sprit leder till minnesförlust och så beskriver vi den kvällen.