Jag tänkte på det att barn, de kommer undan med ursäkten att de är just barn. Jag menar om ett barn säg ca 11-12 år gammalt går längs vägen eller på gångbanan och tittar ner i diket och plockar upp pinnar sparkar lite på dem, drar i gräset, kryper ner en vända i diket och upp igen, så är det helt ok. För det är fortfarande ett barn.
Men om jag dryga 17 år eller om Lasse 25 år skulle bete oss på detta sätt hade vi blivit idiot förklarade med en gång. Eller kanske till och med fått diagnosen autistisk av de som går/kör förbi.
Men att slappna av och gå lite halvdåsigt sådär i vägkanten är liksom inte okej för "vuxna". Då är de antingen fulla, dumma i huvet eller seriöst sjuka.
Är det verkligen riktigt? Har inte alla rätt att vara barn ibland och göra som man gjorde när man var liten? Nämligen att släpa hem den största pinnen man kunde hitta och dumpa den utanför dörren. Vi hetsar kring stressen som tar livet av oss i medierna men vi tillåter oss inte att försätta oss i den mest stresslösa tillvaron som finns, i ett barns.
Hur fan ska vi kunna slappna av om vi hela tiden ska bli dömda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar