Nyckeln till mitt hjärta

Vägen till en mans hjärta går genom hans mage och nu vet jag vilken väg man måste gå för att komma till mitt hjärta. Vad betyder mest i mitt liv? Det som verkligen betyder någonting på riktigt, som ger min vardag innehåll och mening, det finaste jag har och som jag spenderar mest tid på, som jag inte skulle byta mot allt guld i världen är hästarna. 

Det slog mig precis varför jag aldrig hittat någon som jag verkligen tycker att det är värt att lägga tid på - ingen har delat mitt livs största passion! Jag lever för fan dubbelliv och det är läskigt när folk vill lära känna mig genom hästarna, jag vågar liksom inte släppa in någon i den innersta kretsen i mitt liv. Det är precis som att mitt liv utan hästar, det där jag studerar och umgås med folk, dejtar killar osv. är mitt "låtsas"-liv. Mitt riktiga liv, det på landet med hö i håret och med en mjuk mule att pussa på, där finns ingen, för jag har aldrig släppt in någon! Om någon vill rida på min häst blir jag helt ångestfylld, skall jag verkligen sätta en okunnig person på det finaste jag har? På det jag älskar mest? Nej, kommer inte på frågan!

När jag ändå svävar ut så kan jag påpeka en konstig sak med mig. När hästar och andra djur söker kontakt så har jag väldigt lätt att bemöta deras behov av närhet. Jag älskar att gosa med djur men skulle en människa ta i mig eller råka stöta till mig blir jag helt stel eller hoppar förskräckt till. Oftast blir jag helt stel och det gäller nästan alla personer, jag kan knappt krama min egen mamma! Jag tycker om (intalar jag mig själv) att gosa med folk som jag gillar men det är jobbigt att min kropp reagerar som den gör. Jag försöker se ut som att jag inte alls tycker det är konstigt att någon håller sin hand på min axel eller lutar sitt huvud mot mig men inuti är det fullständig kaos! TA BORT DIN HAND INNAN JAG SPRINGER HÄRIFRÅN tänker jag även om jag gör allt för att dölja det. 

Vad är det för fel på mig?