Vänner är jättebra att ha men jag kan inte sluta vara paranoid. Det känns som att när man är en produktiv individ så skall alla runtomkring bara ha och ha. Om jag fixat en fet festival med gratis i princip allting mot lite jobb backstage då är det första man får höra: VARFÖR fixade du inte in mig?! Men HALLÅ jag kom knappt in själv!
Fixar jag jobb på en bar då ska alla dricka gratis. Fixar jag jobb i en affär skall alla ha rabatter. Startar jag eget företag skall alla ha anställning. Ni fattar grejen? Det kanske är vänskap när att man hjälps åt men eftersom jag aldrig kräver något av mina vänner så tycker jag att det är oerhört jobbigt att de kräver saker av mig.
Varför kräver jag ingenting av mina vänner? Jag är inte uppfostrad att (väldigt grovt sagt) leva på andra. Håll käft och fixa dina egna jobb, tjäna dina egna pengar och skapa din egen framtid. Jag söker kunskap hos folk, företag och organisationer som jag anser kunna utveckla mig som person. Kunskap är makt och det enda ingen kan ta ifrån dig. (Och där blev jag skjuten i huvudet för "att vara så jävla pretto"...)
Mina vänner kommer slå ihjäl mig och trycka upp mig mot väggen och fråga varför i helvete jag skriver att de kräver saker av mig. But this is my point of view. Jag älskar mina vänner men som sagt jag tycker begreppet vänskap, med allt vad det innebär, är väldigt komplext. Jag avskyr relationer, vänskap är i allra högsta grad en relation. Kanske är det därför jag har så svårt för själva utbytet som relationen innebär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar